Högsta klassen hittills

Det var en upptoppad EFC-turnering som jag fick uppleva på plats i Finland. Och det kändes som en annorlunda turnering. Anledningen är att fyra av de åtta lagen kom från...

Det var en upptoppad EFC-turnering som jag fick uppleva på plats i Finland. Och det kändes som en annorlunda turnering. Anledningen är att fyra av de åtta lagen kom från Sverige eller Finland på exempelvis herrsidan. Förutom ”toppade” Viking Roma var de exotiska inslagen ganska begränsade. Det finns förstås två sidor av myntet i den här frågan. Å ena sidan är det faktiskt en tävling som numera är svårare att vinna. Warberg tvingades möta två topplag från Finland på väg fram till semifinalen. Aldrig tidigare har ett svenskt lag haft en svårare väg fram, även om det blev en lätt semifinal mot Tatran Stresovice.

AIK visade att laget verkligen vill vara med och fajtas om en biljett till Globen senare i vår. Lagets förstafemma är sylvass och jag måste faktiskt få ge beröm till AIK:s övriga formationer som är lite underskattade. Niklas Jihde presterade som bäst mot de utländska lagen, så var det bara. Det är fortfarande upp till bevis för honom under våren i superligan.

Warberg hade såklart allt att förlora innan resan till EFC. Obesegrade i superligan och allt. Finalen mellan AIK och Warberg kunde slutat precis hur som helst. Nu vann AIK för andra gången på ett år en EFC-final mot Warberg. Jag rankar förra årets vinst högre för AIK:s del.

Damturneringen blev återigen en besvikelse. Jag förstår faktiskt inte varför det inte blev en helsvensk damfinal. Märkligt är ordet. Jag tycker att IKSU saknar den där spetskompetensen framåt som behövs och Rönnby körde fast på inkörda mönster där alldeles för många inspel var tvungna att gå till Helena Lundqvist. IKSU visste det och Dietlikon visste såklart hur Rönnby spelade.

Glädjeämnena fanns såklart. Tjeckien fick två lag till semifinal. En stor framgång. På damsidan skrev historia när Rönnby förlorade bronsmatchen mot de tjeckiska mästarna. Det var första gången (men inte den sista…) som ett tjeckiskt lag vunnit en tävlingsmatch mot ett svenskt lag på IFF-nivå.

Tatran Stresovice har städat en del i sin trupp efter problem med lite äldre spelare på hemmaplan. En del tråkiga drogproblem har upptäckts vilket har tvingat klubbledningen att fylla på med flera unga spelare. De levererade direkt. Oerhört imponerande att de lyckades slå ut Wiler och knipa semifinalplatsen.

Mästarna SSV misslyckades att ta sig vidare från gruppspelet. Vem hade trott på en sådan utveckling? Classic blev nu det enda finska laget på hemmaplan som tog sig till semifinal. Givetvis var det en katastrof för de finska arrangörerna med ett sådant klent facit. Det var anledningen till att läktaren på finaldagen inte var fullsatt. Kul däremot att det gick att följa turneringen via Eurosport 2 för de som inte var på plats.

Sammanfattningsvis var lägstanivån den bästa någonsin på turneringen. Har man ett lag som Viking Roma, som slutar sist i turneringen, är det bra klass på turneringen. Ett av de starkaste minnena från turneringen blir såklart Micke Östlunds läckra backhand i nättaket mot AIK eller Viking Romas upprullning av AIK-försvaret innan Östlund serverade Janne Bjerlestam i slottet för 2-7-reduceringen. Framtiden kommer aldrig mer innehålla ett italiensk lag i dessa sammanhang, ett annorlunda inslag i den allt bättre europeiska toppinnebandyn.