Bedömningsnivån måste ändras

Halvvägs in i årets säsong kan jag konstatera att daminnebandyn på elitnivå håller på att förvandlas till en veritabel huggsexa med de vinande klubborna som destruktiva angreppsvapen. Mängder av spelförstörande...

Halvvägs in i årets säsong kan jag konstatera att daminnebandyn på elitnivå håller på att förvandlas till en veritabel huggsexa med de vinande klubborna som destruktiva angreppsvapen. Mängder av spelförstörande slag som lämnas helt utan åtgärd samtidigt som de tuffa närkamperna med kropp straffas allt hårdare.

Vilken innebandy vill publiken njuta av? Vilken innebandy önskar den samlade tränarkåren nöta in? Men främst av allt, vilken innebandy önskar allt seriösare och hårdare fysiskt tränande spelare bedriva på innebandyplanen?

Självklart är det skillnad på de olika lagens förutsättningar att spela en totalinnebandy. Spelartrupperna varierar och de ekonomiska förutsättningarna är olika, att spela enligt resurserna är ett vedertaget uttryck. Jag hoppas dock på en kreativ debatt i syfte att lyfta fram en positiv innebandy. En innebandy med fräna närkamper och många vackra manövrar/lösningar med boll, men samtidigt med minimalt av spelförstörande slag på klubborna i situationer när försvarande spelare inte hänger med.

För att ytterligare peka på, de av mig ansedda, problemen har jag gjort en högst ovetenskaplig sammanställning av ett antal förseelser som hittills renderat utvisning (minst 2 minuter) i årets elitserie.

Förseelse
Otillåten trängning 52
Hårt spel 17
Fasthållning 17
Summa 86

Förseelse
Otillåtet slag 33
Låsning av klubba 11
Lyftning av klubba 4
Summa 48

Vad vill jag då påvisa med denna summering? Jo, hittills har det utdömts nästan dubbelt så många utvisningar för närkampsrelaterade förseelser än för de som kan relateras till otillåtet användande av klubban. Jag har för enkelhetens skull valt att inte summera förseelser som ”Obstruktion” och ”Upprepade förseelser” då det självklart är omöjligt att veta vad som orsakade dessa utvisningar.

Jag har inga siffror på antalet frislag som utdömts för de olika förseelserna under matcherna, dock är min subjektiva uppfattning att det slås betydligt mer med/på klubborna än vad det bjuds upp till fysiska närkamper med kropp i täta matchsituationer. Men att det trots detta är det motsatta förhållandet vad gäller de mer påverkande konsekvenserna.

Det jag vill förändra är möjligheten att systematiskt satsa på spelförstörelse med klubban som redskap. Det skall helt enkelt kosta mer än det smakar att regelbundet nyttja, detta innebandyns destruktiva gissel nummer 1, i syfte att enkelt ta bort kreativa lösningar.

Denna text är absolut inte någon sågning av Sveriges domarkår, långt där ifrån. Det är självklart upp till samtliga, sportsligt verksamma, inom daminnebandyn att ta tag i detta problem. Lagets prägel sätts under träning, nöts in under mängder av spelmoment och påhejas sedan ivrigt av lagledningen under matcherna. Det är dock våra matchledares (läs domares) påverkan på spelet genom tillämpningen av regelhandboken som sätter den slutliga nivån och möjliggör (eller omöjliggör) innebandyn som de tuffa lirarnas och de estetiktörstande åskådarnas sport.

Ett sätt att nå en positiv förändring är att bilda en renodlad elitdomargrupp på damsidan, vilket möjliggör direkta anpassningar av bedömningsnivåer efter spelet i elitserien. Genom denna fokusering på domarfrågor och bedömningsnivåer kring daminnebandyn kan vi enklare nå framgång i dialogen att förändra spelet mot framtiden. Vi slipper dessutom den allt större påverkan som de olika debatterna kring spelet på herrsidan nu utgör för domarna när de dömer i damsammanhang.