Från coachas till coacha

Nästan alla tränare jag har haft har tjatat om att många spelare i mitt lag är bra i defensiven. Jag har alltid sett det som ett substitut för att säga...

Nästan alla tränare jag har haft har tjatat om att många spelare i mitt lag är bra i defensiven. Jag har alltid sett det som ett substitut för att säga att någon inte är särskilt bra. Du vet, som att en tjej som inte är särskilt snygg blir snäll när man talar om henne. Är man inte bra offensivt blir man bra defensivt, liksom. Det hör ihop med att alla som spelar innebandy vid garagelängan i bostadsområdet är där för att sätta bollen i krysset. Hellre ett i krysset än två där nere. Hellre ett där nere än att väljas in näst sist för att vifta upp bollen på taket så den landar i stuprännan på vägen ner.

Alla vill vara stjärnor, ingen vill vara destruktiv back. Jag gjorde de flesta av mina elitserieår som en hyfsat förstörande back. Jag borde förstått att jag inte hade spelat om inte tränarna menat allvar med komplimanger för spelförstörelse och sidledspassningar.

Jag levde i villfarelse.

Sedan jag körde över mina klubbor med en bulldozer och placerade mina högskolepoäng i ledarskap på en piedestal har jag lärt mig att uppskatta defensiva spelare om aldrig förr. Han som tar ett köttsår på knäna för att få äran att täcka ett skott med ansiktet, eller han som springer hem 36 meter för att bli överspelad två gånger på vägen, kommer alltid att ha en plats nära mitt hjärta.

Tro inte att jag inte gillar offensiva och bollskickliga lirare, vem gör inte det? Allra helst en kombination, så klart. Alla spelare har egenskaper som gör dem unika. Alla har en spets någon annan önskat att ha. Det är det som är så fascinerande med att träna ett lag som Pixbo Wallenstam. Ett lag där man inte är rädd för att ha bollen. Ett lag där man springer i cirklar och skarvar bollar till höger och vänster. Ett lag som inte behöver sylvassa kontringar för att skapa målchanser. Det lag som bäst kan kombinera finlir med sylvasshet och köttsår vinner SM-guld i år.

Alla spelare har spetsegenskaper, det gäller att ta hand om dem. Jag vårdade min defensiv i tio till femton år. Jag blev tränare för att få vårda andras egenskaper.

I matchsituationer finns det såväl skillnader som likheter mellan att vara spelare och tränare. I medgång är det inte så stor skillnad. Visst, jag kan inte göra mål. Men det kunde jag i princip inte när jag spelade heller. Jag kan glädjas åt mina lagkamraters framgång, vilket jag alltid har älskat att göra. Medgångar som spelare och som tränare är helt klart snarlika. Känslan att få ut outnyttjad talang som man alltid har sett latent i en spelare är bättre än ett års gratis åkpass på Liseberg.

I motgång, däremot, är saker radikalt annorlunda. Vid ett insläppt mål eller en missad passning som spelare, finns det alltid en aggressiv utväg. Spänn hälsenorna, vässa knäskålarna och ta i lite mer, helt enkelt. Som tränare är det inte lika enkelt. Jag kan inte ställa in min taktiktavla i defcon 1-läge och i min kavaj finns inga kaststjärnor. Det går inte för sig att storma planen och jag har inte tid att formulera ihop hotbrev till motståndarna.