Det är en Kalle Anka-sport!

Vill vi att folk ute i världen ska ta vår sport på allvar funkar det inte med alla dessa pinsamma comebacker. Det har blivit en ful ovana att elitspelare lägger...

Vill vi att folk ute i världen ska ta vår sport på allvar funkar det inte med alla dessa pinsamma comebacker. Det har blivit en ful ovana att elitspelare lägger av för att så fort 15 januari närmar sig göra comeback hit och dit. Missförstå mig rätt, jag har absolut ingenting emot att ett lag förstärker sin trupp om de drabbats av skador eller liknande. Då kan ett nytillskott i truppen vara nödvändig. Men varför alltid dessa comebacker?

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många storspelare som de senaste åren alldeles för lätt kommit tillbaka till finrummet. Att spela i elitserien ska vara en tuff utmaning som man ska behöva slita hårt för att uppnå. I dag kan du lägga av, ta det lugnt i nåt år och sen glida in på en räkmacka. Det daltas alldeles för mycket ute i klubbarnas styrelserum!

Vi låtsas att Stefan gör comeback i elitserien efter att ha legat på
sofflocket i ett halvår, eller på sin höjd spelat korpinnebandy med polarna. Efter 10 dagars träning är han given i elitserielaget som jagar poäng precis under slutspelsstrecket. Stefan jobbar även på ett ganska stort företag som givetvis vet vad som är på gång. Vad sänder det för signaler till hans arbetskamrater och vänner när han direkt blir en av stöttepelarna i ett lag i Sveriges näst största inomhusidrott? Just det, Kalle Anka-sport!

Så länge det förblir så här, får vi nöja oss med att ha en liten notis på
resultatsidorna i de stora kvällstidningarna, tyvärr. Och hur mycket vi än vill, kommer vi att jobba i motvind till dess vi har bevisat att innebandy inte är en sport där man leker sig till en plats bland de bästa.

Vad som inte hör till saken, är att de flesta av dem som gör comeback gör det bra. Kanske lite för bra för innebandyns bästa?