Att leva vidare efter guld!

Denna rubrik är förmodligen i innebandysammanhang inte något nytt. Innebandy som sport i Sverige har väl präglats av guld hela vägen. Herrarna tog i maj sitt sjätte raka guld i...

Denna rubrik är förmodligen i innebandysammanhang inte något nytt. Innebandy som sport i Sverige har väl präglats av guld hela vägen. Herrarna tog i maj sitt sjätte raka guld i VM. Under fjolåret var jag nere i Singapore och bevittnade damlandslagets framfart. Alla var väldigt förvånade över det svenska lagets spel och framför allt förlusten mot Finland i semifinalen. Men även om den förlusten sved, tror jag den var nyttig för svensk daminnebandy.

Jag som är en nykomling i innebandyfamiljen är faktiskt rätt förvånad över hur lite uppmärksamhet sporten får massmedialt. Kanske främst daminnebandyn som jag tycker är en fantastisk produkt. Den svenska daminnebandyn är världens bästa liga och ja, vi har de bästa spelarna. Nog måste väl alla klubbledare inse detta och våga marknadsföra daminnebandyn bättre.

Men här behöver daminnebandyn hjälp. Vi måste få fler att få upp ögonen för damerna, därför blir det viktigt med fler TV-sända dammatcher. Men matcherna måste spelas i lämpliga sporthallar. Det är inte positivt med dammatcher i stora ishallar med cirka 1 000 till 2 000 åskådare. Bättre fylla en normal sporthall i dessa TV-sända matcher. Vilken blir Zorronets första kvinnliga journalist med inriktning på daminnebandy? Det behövs fler skribenter och oftare inlägg. Dags för någon att kliva fram nu.

Något som jag dock under mina två år inom innebandyn verkligen ifrågasätter är sportens utveckling. Är naturligtvis präglad av mina många år inom fotbollen, där det ständigt pågår en diskussion kring hur vi kan utveckla våra talanger ytterligare samt spelsätt och organisation. I fotbollen samlas tränare varje år i olika tränarseminarium runt om i landet för att tillsammans utveckla den svenska fotbollen. Framför allt efter genomförda stora turneringar som EM och VM.

Under mina två år inom innebandy har en inbjudan kommit till en sådan träff en gång. Men tyvärr fick den ställas in på grund av endast tre anmälda!
Har fått uppfattningen att samtliga inblandade endast är intresserade av och tittar på hur sin egen förening kan få fördelar ett år i taget. Den senaste diskussionen kring damelits spelprogram är synonymt för detta.

Inom IKSU har vi en klar plan över hur vi inför varje år ska fortsätta utveckla vårt spelsätt. Vi har insett att när vi nu har guld, två år på raken så krävs ännu hårdare arbete. Alla lag blir bättre, framför allt känns det så inom daminnebandyn. Vi har väldigt många bra lag, jag uppskattar att sex till sju lag har kapacitet att vinna SM. I den konkurrensen är det ett måste att utveckla sitt koncept/spelidé. Det räcker inte att ”bara” prata om guld – man måste spela en innebandy som spelarna till 100 procent förstår och verkligen gillar att spela. Här tycker jag Jan-Erik Vaara som ny förbundskapten verkligen arbetar efter en sådan linje. Suktiga spelare som inte är seriösa med sin träning eller passar in i spelstilen får inte plats i landslaget.

Fick förmånen att vara i Globen och se både semifinaler och final i herrarnas VM. Jag får bilden av att Tjeckien, Schweiz men framför allt Finland har tänkt till när det gäller att utveckla sin innebandy. Får bilden av att dessa länder efter varje VM har åkt hem, funderat, genomfört seminarium bland tränarna med temat ”Hur ska vi slå Sverige” och bli världsmästare. Finlands sätt att spela tycker jag var intressant.

På samma sätt försöker vi i IKSU att tänka. Hur ska vi behålla vår position som mästare? Hur kan vi utveckla våra spelare ytterligare? Naturligtvis kommer jag inte att avslöja detta här och nu, utan ser fram emot att ni kommer på samtliga IKSU:s matcher hemma som borta.