Innebandyn klarar inte media

”Det måste bli mer innebandy i media!" Känner ni igen kommentaren? Tror de flesta spelare och ledare i Elitserien sagt så någon gång. Eftersom jag påstår mej kunna båda sidor,...

”Det måste bli mer innebandy i media!" Känner ni igen kommentaren? Tror de flesta spelare och ledare i Elitserien sagt så någon gång.
Eftersom jag påstår mej kunna båda sidor, detta efter 10 års innebandyspel och många års arbete som journalist, hävdar jag följande: Innebandyn har det utrymme den förtjänar och klarar inte av att synas i media.

Låt mej förklara. Att synas inför miljoner tittare och läsare är också lika med att bli granskad och analyserad för vad man presterar. Hur många råsopar har Sven-Göran Eriksson fått? När Zlatan skjuter istället för att passa blir han sågad. När Sverige utser Lars Lagerbäck till ny förbundskapten blir han granskad till förbannelse och när Anders Linderoth förlorat två raka matcher med Hammarby får han frågan om han ska avgå av oss på TV 4-Sporten.
Om man VILL synas ska man också TÅLA att synas när drevet går. Och bara en liten myggas kritik får innebandyfolket att darra.

Ett färskt exempel är när innebandyförbundet utnämnde Kristina Landgren till ny förbundskapten. Många var starkt kritiska och tyckte det var en pinsam utnämning. Elitserietränarna sa det, landslagets egna nyckelspelare sa det men ingen vågade säga det i media - utom en man vid namn Rune Engström (för övrigt en av Sveriges bästa tränare). Han tyckte, precis som alla andra när kameran INTE var påslagen, att hon var fel person på fel plats. Rune ville ha en person med meriter, pondus, förtroende och som kan göra bra PR för innebandy i media. Runes uttalande gav innebandyn en veckas uppmärksamhet i Sveriges största medier som TV 4 och SVT.

Engströms åsikt delades av i stort sett ALLA elitserietränare i en anonym rundringning som TV 4-Sporten gjorde. Men flera förklarade också att man inte ville ställa upp med namn och bild. Anledningen är såklart enkel: tränarna var rädda för sitt rykte och insåg att vill de själva någon gång bli förbundskapten gäller det att gulligulla och gå alla tränarkurser och köpa kaffebröd till någon på förbundet. Summa sumarum: innebandy som sport tålde inte ens en förbundskaptensdebatt efter en nyutnämning!
Jag vet att personer från Svenska Innebandyförbundet och Föreningen Svensk Elitinnebandy ringde upp Runes dåvarande arbetsgivare Älvstranden för att tysta honom. Otroligt…

För helvete (ursäkta språket) – Engström hade ju gett innebandyn mer uppmärksamhet än man fått på flera år innan. Han borde blivit prisad, tackad & belönad. Men ni som känner till vår ankdamm som kallas innebandy vet att om man kritiserar så blir man istället bespottad.
Ros och ris. Kanon & kalkon. Så fungerar mediabevakningen.
Men vill man ha fler kompisar i landbandyfamiljen kanske man ska vara som experten Tommy Jansson (vem är det förresten?) i SVT24 – men vill man utveckla idrotten, skapa debatt och bli bättre måste det in herrar som Rune Engström i studion.
Hockeyn har Wikegård & Boork. Innebandyn har Landgren & Jansson…

I mitt arbete har jag följt Milan, Juventus, Roma och Inter från nära håll. Jag lovar er att Maldini, Del Piero, Totti och Adriano varit hånade, kallade pinsamma, utdömda men såklart även hyllade. Och jag lovar er också att dessa herrar kan ta både det ena och det andra.

Nu finns det två sätt att för dig att behandla denna krönika.
1) Bli arg för att du har fått lite kritik som säkert är sann, inta försvarsställning som en igelkott och bara tycka illa om krönikören
Det är den enkla vägen.
2) Tänka efter VAD som sägs och inte av VEM, fundera vad vi kan göra bättre och fortsätta debattera för att utveckla sporten.

Jag lovar här och nu att om något förbund eller förening vågar lyfta luren så ska vi köra lite mediaträning. För det behöver innebandyn. Inte klappa varann på ryggen, snacka bakom ryggen och vara konflikträdda.
Sånt sysslar ju innebandyfolk med.
Låt oss ändra på det.