IFF-presidenten Tomas Eriksson hoppas att innebandyn ska finnas med på OS-programmet 2024 eller 2028. Foto: Jesper Mattsson
2012-08-01
"IOC har insett att det finns ett stort intresse"
Innebandyn vill nå OS 2024 eller 2028. Internationella Olympiska Kommittén har gett innebandyn recognition, men vägen till att OS-drömmen infrias är lång och kringelkrokig. I den här delen berättar IFF-presidenten Tomas Eriksson om hur innebandyn ska lyckas nå ända in i idrottens finrum. Hur viktigt är det med OS? – Jätteviktigt. Skulle vi inte klara att komma med 2024 eller 2028 så fortsätter processen och så har vi ändå gjort den här resan som gör att vi blir bättre och utvecklas på en mängd sätt. Det finns runt 40 kriterier vi behöver uppnå för att komma med – vi stärker innebandyn genom att arbeta med de.
Berätta om nästa steg i OS-processen? – Det är att 2013 eller 2017 väljas in så att vi får vara med i ungdoms-OS 2018 eller 2022. Även om vi inte kommer med i de riktiga tävlingarna är det viktigt att vara med och visa upp innebandyn för världen. Man kan visa upp sin sport hur mycket som helst på Youtube och dvd, men de som fattar besluten i IOC har inte hunnit bli lika moderna. Därför är det viktigt att få ut IOC-folket på tävlingar så att de upplever innebandyn på plats.
Shortlisten – kan innebandyn slå sig in? – Jag hoppas och tror att innebandyn kommer med på shortlisten till 2015, så att vi har möjlighet att väljas in vid sessionen 2017. Innebandyns ökade tillväxt och utbredning världen över talar för att vi kommer med på shortlisten. Att innebandyn tilltalar ungdomar på bred front ökar också chansen att komma med på listan. Om man tittar på vilka idrotter som valdes ut till 2011-års shortlist – wakeboard, sportklättring, squash, rullskridskor, wushu, karate, softball och baseboll – så är det idrotter som alla huvudsakligen tilltalar ungdomar.
När ska innebandyns formulär som ska fyllas in för shortlisten vara klart? – Vi får inte formuläret förrän 2015 och det är då det ska fyllas i. Men vi sitter inte och väntar på det utan förbereder redan nu genom att titta på hur formuläret ser ut och vilka kriterier där finns. Ett krav är till exempel hur många kvinnor som finns i vår styrelse och att det måste vara minst en atlet som sitter där. Det är sådana krav som vi kan titta på och åtgärda redan nu.
Att komma med på OS-programmet 2024, är inte det extremsvårt? – Jo, det är det. Samtidigt går det så fort nu. Tre idrotter ska komma in totalt. Ett på OS 2020, ett på 2024 och ett tredje på 2028.
IOC-ledamoten Gunilla Lindberg menar att vägen till att bli OS-gren är lång, bland annat genom att golfen och rugby sevens tar två av tre ”vakanta” platser? – Det är lång väg att gå, visst är det så. Jag har tolkat det som att en idrott ska väljas in 2013, en 2017 och en 2021. Om det nu är så att golfen och rugby sevens på något sätt blir permanenta efter att de deltagit 2016 och 2020 då kan inte vi göra så mycket åt det. Det är egentligen skitsamma. Det viktiga är att vi 2015 kommer med på shortlisten. Vi måste tuta och köra. Det är inte glasklart vad som gäller och det kan ändra sig under åren.
Enligt IOC måste innebandyn ha 100 medlemsländer för att komma med på shortlisten. Det låter omöjligt innan 2015 då den aktuella listan ska fram! – Ja, för 2015 är det en omöjlighet. Men vi måste ändå köra på det och försöka komma med. Antal medlemsländer är bara ett av de runt 40 krav som jag sa finns i den ansökan som alla sporter som har IOC:s recognition ska fylla i för att bli valda till shortlisten. Du ska fylla i allt från antal dopningstester till TV-tider. Det är sagt att du måste uppfylla alla de där 40 kraven, men inte i praktiken. Det är helt orimligt även om vi strävar mot det naturligtvis. Antal medlemsländer var viktigare för sex år sedan när IOC tittade på volymen. Flera på senaste shortlisten uppfyller inte de kraven. Sportklättring och wakeboard till exempel.
Från IOC:s håll är det viktigt att idrotten verkligen bedrivs aktivt över hela världen. Hur kommer IFF har koll så att medlemsländerna är aktiva? – Vi har inte kommit så långt med det än, men våra regler är tydliga och från 2013 inför vi vår License System. De får inte ha skulder, de måste ha en hemsida, de måste ha anställd personal. De ska även ha en egen liga och det är inte ett veckoslutspel två gånger per år. Sedan kanske det räcker varannan eller var tredje vecka, det får vi se.
Innebandyn måste spelas på alla kontinenter – hur ser det ut med innebandy i Afrika? – Det är ett jätteproblem. Det är ett jätteproblem i alla idrotter förutom fotboll. Sierra Leone är medlem men antagligen är det länderna som handbollen har, som Egypten och Algeriet, man får sikta in sig på. Sydafrika ska vi försöka få med för de är ganska välorganiserade.
Vilka sporter med IOC:s recognition ser du som innebandyns konkurrenter? – Jag ser egentligen inga andra idrotter som konkurrerande på det sättet – för vi måste bygga vår egen idrott. Men självklart tävlar vi om samma OS-plats. I somras valdes en shortlist med åtta idrotter och av dem hoppas jag rollersports inte kommer in. Någon kan få för sig att vi efter det inte ska ha en sport till med klubba och boll.
Men vilka sporter ska vi se upp med? – Helt omöjligt att säga. Jag kan bara spekulera i att karate, sportklättring och wakeboard ligger bra till av de på shortlisten.
Du har vid ett flertal tillfällen suttit ner enskilt med IOC-presidenten Jacques Rogge, vad har du sagt då? – Jag säger samma sak till honom som jag säger oavsett vem jag pratar med på IOC eller med alla de olika internationella idrottsförbunden. Jag förklarar att innebandyn finns i 54 länder, att vi har verksamhet i de 54 länderna. Jag framhåller våra TV-tider, antal åskådare. Kollar du på Champions Cup och VM så kan vi som innebandynördar tycka att det är lite TV-tid men det är mycket om man jämför med andra sporter som är med i OS.
Skönmålar du verkligheten när du säljer in innebandyn? – Skönmålar? Nja, det handlar mer om att vi genar i planteringen. Självklart lyfter jag fram länder där det går bra, som Singapore och Australien. I Europa Tyskland och dess snabba sätt att växa. Men det handlar inte om att vi kommer med bullshit. Vi redovisar till IOC att Liechtenstein bara har en klubb. Att Jamaica har två till tre skolor. Att Japan mest har verksamhet i Tokyo.
Att vi har IOC:s recognition innebär inte att det kommer några pengar från Svenska Olympiska Kommittén till svensk innebandy? – Nej, det är bara några öststatsländer som Lettland, Ungern som får pengar från sina förbund – för de har inte ändrat sina regelverk.
Vad är det mest banbrytande – utöver IOC-erkännandet – som hänt under OS-arbetet? – Det är den respekt som vi har fått från IOC. De är imponerade hur snabbt vi har gått fram och det är naturligtvis väldigt kul. IOC:s sportdepartement har besökt våra tävlingar och de överraskades av att läktarna var fulla av ungdomar. De har insett att det finns ett stort intresse kring innebandy. Vi bjuder hela tiden in dem till mästerskapen.
Vilka fördelar har innebandyn jämfört med andra sporter med recognition? – Fördelen har ju varit hela tiden att de som sitter i IOC:s styrelse, det har varit en majoritet av folk från länder som vi är väldigt starka i som Schweiz, Sverige, Norge och Singapore. Vilket gör att när de dricker kaffe med sina kollegor så berättar de om sporten. Singapore som exempel. Ser Miang NG från Singapore är vice ordförande i IOC, det är bra. Innebandyn finns i princip på varenda skola där och jag behöver inte förklara för någon vad innebandy är.
Kommentarsfälten kontrolleras med viss regelbundhet av Innebandymagazinet och kommentarer som anses störande kan i efterhand plockas bort. Läs mer
En person som vid upprepade tillfällen uppträder med osaklig ton eller inte visar respekt för övriga deltagare i diskussionen riskerar avstängning. Detsamma gäller användande av en falsk profil. Kommentarer som anmäls som spam modereras av Facebook och göms automatiskt för den som rapporterar kommentaren.
