Karolina Widar: "Har många att tacka"

En av innebandyhistoriens mäktigaste spelarkarriärer på damsidan har nått sin ände. Det här är Karolina Widars egna berättelse om hela resan – från den första träningen till det tredje SM-guldet.

"Kompisarna i fotbollslaget hade tjatat på mig ett tag. “Häng med och spela innebandy". Pingis var annars min sport på vintern och innebandy var något man bara hade spelat lite på skolidrotten. Jag minns så väl min första klubba, av märket “Boden” som jag hade hittat i någon sportaffär/alltiallo-butik. Vit med lila linda och tjockt blad.

Jag hakade på ner till någon träning i Klackbergshallen, en klassisk parketthall i Norberg, och det skulle snabbt gå väldigt bra trots att jag var 14 år vilket är en relativt sen ålder att börja i. Innebandy passade mig på något vis. Jag tror knappt jag hade hunnit spela ett år innan jag kom med i distriktslaget. Och då började kontaktnätet vidgas. Tillsammans med bland andra systrarna Katarina och Susanna Tuominen började jag senare spela i Rönnby IBK, från lilla hålan Norberg via Fagersta och Per-Ols till stora Västerås vilket kändes både läskigt och spännande. Jag gick då fortfarande på gymnasiet och pendlade från Fagersta, utan körkort, så min snälla pappa fick skjutsa flera dagar i veckan i vinterväglag. Det var bara att sticka till träning direkt efter skolan.

Vi var ett gäng med starka juniorer kombinerat med några som spelat ett tag, som Linda Beronius och Angela Bengtsson. Systrarna Tuominen fick göra landslagsdebut och då öppnade sig plötsligt de tankarna för mig också, "kanske jag får chansen". Först kom jag med som reserv och det var häftigt bara det, att träna och bo ihop med stjärnor som Camilla Granelid, Hermine Dahlerus och Jenny Magnusson.

Sedan minns jag såklart första lands-kampen, år 2000 mot Norge i Mora. Jag fick spela hela matchen och hade varit ganska nervös innan men det fanns många äldre som var duktiga på att prata med en och tona ner det hela. Jag minns speciellt Lena Birath som kom fram till mig och sa "det gick ju bra!". Det gör mycket med små ord. Jag hade även äran att få göra mål i den matchen.

Mitt första VM blev år 2001. Jag var yngst i laget och fick spela i en tredje- eller fjärdeformation. Vi förlorade finalen och jag fattade inte riktigt, de äldre var verkligen jättebesvikna och det var väldigt deppigt. Man hade inte förstått det där, att man bara har chansen vartannat år och att det verkligen bara är den matchen mot Finland som räknas. Men det skulle komma en ny chans, VM 2003 i Schweiz. Det var ett jättehäftigt VM med mycket publik och feststämning runtomkring. Jag minns speciellt semifinalen mot Finland där vi låg under med 4-0 och vi lyckades vända. Där kom mitt riktiga genombrott i landslaget. Jag fick vara med när vi gick ner på folk och gjorde ett mål i vändningen. Det var ett viktigt VM för mig och blev en väldig kontrast mot den tidigare VM-turneringen.

Min flytt till Schweiz året senare blev en milstolpe i karriären. Det var nyttigt och allt var väldigt annorlunda. Man fick klara sig själv på ett annat sätt och hösten blev stundtals inte så rolig, den sociala vardagen var långt ifrån samma som i Rönnby, även fast man hade träningar och umgicks med några ibland. Jag är van vid att vara med och prata mycket, lägga in någon pik här och där, men det var skitsvårt i omklädningsrummet. Man började fundera och såg alternativet att flytta hem. Men till våren började det hända saker, slutspelet inleddes och det blev ljusare ute (blir vår mycket tidigare där). Jag kunde språket mer och var mer inne i allt. Jag är jätteglad över den tiden, jag lärde mig mycket och blev starkare både som person och som innebandyspelare.

En säsong räckte i Schweiz. Att jag återvände hem handlade också lite om den kommande VM-turneringen. Det var ett helt annat matchtempo där nere och många ojämna matcher. När jag skulle hem hörde 12 av de 14 elitserielagen av sig till mig. Det var ett ganska svårt beslut om vart jag skulle hamna, från början var Rönnby inte helt självklart då det var en ganska turbulent tid i klubben med styrelse och så vidare. Men valet föll ändå på Rönnby på grund av alla mina lagkamrater. "Vill du inte vinna ett SM-guld?" lät det då från de andra klubbarna. Rönnby hade aldrig varit med i någon final eller liknande men det skulle vi bli senare vilket gjorde mitt beslut extra skönt."

Första SM-guldet var jättespeciellt. Året innan hade vi fått Örjan Lindberg som tränare vilket blev banbrytande. Han kom från framgångsrika Stockholmsklubbar och pumpade i oss "vadå vi kan väl gå hela vägen". Hans coaching fick många i laget att lyfta sig och att se sina roller tydligare. Att vi bara tog oss till final det året var ett enormt framsteg för Rönnby. Just den finalen var, jag kanske inte ska säga värsta upplevelsen, men den såg jag verkligen inte fram emot. Jag var i bra form och hade varit tongivande under säsongen och det blev väldigt mycket fokus på mig och min prestation inför matchen. Det var liksom inte kul att gå ut och spela. "Hur ska jag lyckas?" tänkte jag. Den känslan var inte bra att spela med och vi förlorade. Men året efter hade jag en helt annan känsla och hade sett fram emot den matchen. Det var riktigt stort att kunna vinna med Rönnby med spelarna som man redan då hade spelat väldigt länge med och som man byggt upp en speciell kultur med.

Samma år tog vi VM-guld. Jan-Erik Vaara hade tagit över som förbundskapten och rensade en hel del bland spelarna som var med under det föregående VM-fiaskot i Singapore. Jag minns att han ringde mig där på sommaren inför en uttagning och det är något jag skojat med honom om efteråt. Han lät lite halvt ointresserad och frågade "Jaha har du tränat något eller?". "Haha eh ja", jag hade slitit häcken av mig på försäsongen som alltid. "Öh är du sugen på att vara med eller?" frågade han. Jag tänkte "vad vill han egentligen?!". Ett typiskt flummigt Janne Vaara-samtal. Jag kom i alla fall med och blev kapten i laget som tog guld i Danmark. Att få så stort förtroende i Vaaras landslag blev också en milstolpe i karriären.

Nästa VM-turnering, år 2009, är nog ändå den som jag värderar högst. Dels för att det var på hemmaplan i Västerås men också för att jag var i väldigt bra form och kunde prestera på en bra nivå i alla matcher. Allt klaffade och vi vann på ett övertygande sätt, det kändes att vi hade ryckt ifrån de andra länderna. De var inte i närheten av att slå oss.

På våren 2010 tog vi SM-guld. Att vi stod i final mot IKSU igen var häftigt och vi hade gått obesegrade genom hela slutspelet. Det kändes som att vi bara inte kunde förlora. Och sättet som vi vann på, det var varit många rafflande matcher med sudden- och straffavgöranden. Min mamma gick på toa eller gömde sig under någon sjal för att det var så spännande, hon har inte sett någon match på slutet. Inför finalens straffläggning var vi sjukt lugna i laget och visste exakt vilka som skulle slå och hur. Vi skaffade oss ett 2-0-läge när det blev min tur och jag fick äran att avgöra. Det var en fantastisk känsla och är ett starkt minne som man bär med sig.

Under det senaste året har ett beslut vuxit sig fram. Jag tror att jag efter de senaste fyra säsongerna alltid har fått samma fråga - "är det här din sista?". Det kändes tungt när vi hade åkt ut i kvartsfinal två år i rad innan och då hade man redan inför den här säsongen såklart funderat. Det dröjde innan jag pratade om det högt med mina närmaste men jag kände efter ordentligt hela säsongen och efter jul kändes det klart.

Den här säsongen blev väldigt uppochner för Rönnby. Jag har nog aldrig varit med om en säsong där vi har kunnat förlora flera matcher i rad. Den ena matchen kunde gå jättebra och den andra riktigt dåligt. Men vi visste vilka spelare vi hade och hade spetsat till truppen inför säsongen med Helena Lundqvist och Madelene Backlund även om vi tappade Susanna Tuominen tidigt. Samtidigt hade vi några yngre som tagit ett kliv till. Man kände ändå att möjligheten fanns, det gällde "bara" att försöka få ihop det till ett slutspel. Sent i säsongen gjordes ett tränarbyte som med facit i hand blev lyckat, vi fick ny energi och kraft av Pelle Alvin som sa "tjejer nu vinner vi det här", lite som Örjan-effekten. Efter första eller andra träningen sa han i omklädningsrummet "min dröm är att Karro lyfter bucklan i april och lämnar över den till mig". Det var extra häftigt när jag väl stod där och tänkte direkt "Vänta, Pelle, kom här nu!".

Trots att det här var min sista match så kände jag mig väldigt lugn och bekväm med allt. Jag njöt egentligen hela finalen och finalveckan. Däremot var det ganska uppochner i semifinalen mot Djurgården. Inför sista matchen där så tänkte jag faktiskt "oj det här kan bli min sista match, nu jäklar". Där gjorde jag min bästa match för säsongen.

Det man tänker när man sitter så här och ser tillbaka karriären är såklart att man varit med väldigt länge och haft fantastiskt kul. Jag har många att tacka som betytt mycket. Rönnby har betytt oerhört mycket men även min långa tid i landslaget där jag också utvecklats hela tiden och fått vara med de spelarna och förbundskaptenerna. Det är det man tänker på mest, så fruktansvärt många spelare som man spelat med, många som man minns mycket ifrån. Sedan måste jag erkänna att det är så jäkla skönt att inte behöva gå in i min 16:e försäsongsträning. Skönt att bara kunna gå ut och jogga lite och slippa pressen. Sammanfattningsvis har jag gjort mycket, varit med och vunnit allt. Jag känner mig nöjd.