Många intryck – ont om tid

Magnus Fredriksson, Innebandymagazinets grundare och chefredaktör/redaktör 1997-2017, skriver en krönika inför SM-finalerna.

Globen som finalarena är efterlängtad. Hur vi än vänder och vrider på SM-arrangemanget fungerar den allra bäst här!

Konceptet för SM-finalen är inkört sedan 15 år tillbaka. Det är fortfarande något överdrivet häftigt att allt avgörs inom fyra timmar, två mästarlag koras en lördagseftermiddag, en gång om året i april månad.

Däremot går det lite för fort, förbaskat fort. SM-finalarrangemanget är numera helt omöjligt att greppa för gemeneman eller innebandynörden oavsett om du kommer dit som neutral besökare, supporter eller förtroendevald i någon form. Jag vill jämföra det med att åka snabbt på motorvägen i bil. Du ser byggnaderna och landskapen från bilen svischa förbi men du hinner inte hålla kvar blicken på något speciellt mer än ett kort ögonblick. Ungefär så är SM-finalarrangemanget i Globen 2017.

Damfinalen startar 12:15 och sedan är allt över fem timmar senare runt 17:15-tiden. Under den här tiden ska publiken njuta av två dramatiska finaler i fyra timmar och två vinnarceremonier. Publiken på plats i Globen ska hinna ta del av utbudet från alla sponsorer, få något i magen och dessutom hinna säga hej till någon innebandyvän i korridoren.

För att du som åskådare skulle hinna med att uppleva allt under finaldagen borde det varit två timmar mellan de två finalerna istället för drygt 45 minuterna som är verkligheten idag. Eller kanske ännu bättre, damfinalen på fredagen och herrfinalen under lördagen. Men spel över två dagar skapar nya utmaningar som jag inte tror att svensk innebandy är redo att vilja hantera.

Men nu är det inte åskådarna på plats som är i fokus för svensk innebandy denna helg. Istället är det TV-sändningen som styr finalschemat. Inget konstigt med det utan enbart fakta. Så har verkligheten sett ut varje år sedan 2002. Att innebandyn avgörs i en enda match istället för fem eller sju finaler som elitklubbarna numera vill är ett beslut för att skapa ett arrangemang som sticker ut. Ett arrangemang som kan lyfta svensk innebandy och som är en säkerställd kommersiell och medial succé.

Alla ni som följer festen via SVT kommer ha en intensiv men betydligt lugnare dag än publiken på plats.

För spelare och ledare i finallagen är det också extremt många intryck som ska in i huvudet och under eventuella pannband. En enda finalmatch i Sveriges ”nationalarena” är det häftigaste du kan uppleva inom innebandyn.

Som spelare har du hela säsongen haft den 22:a april 2017 som slutmål för säsongen. Det är den dagen som du som spelare eller ledare ska leverera det bästa du någonsin kan, OM ditt lag tar sig till Globen.
Det är inte alla som kan hantera den pressen. Jag har upplevt många spelare och ledare som blivit statister på sin egen fest under SM-finalerna. Personer som mest av allt vill vara på plats och visa sina innebandy-skills men när de väl är där bara önskar att matchen tog slut. Det är en skör balansgång av att kunna njuta av finalfesten samtidigt som det ska levereras i världsklass.

Det som är så spännande med SM-finalerna är att vi nästan aldrig vet vem det är som kommer ha den där magiska eftermiddagen. Vem, i vilket lag, har tokflytet just den här dagen, vem är det som tar alla rubriker. Det är därför varje SM-final mer eller mindre har varit helt öppen oavsett på dam eller herrsidan.

Vi har tre rutinerade finallag i form av IKSU, KAIS Mora och Falun. Och vi har Växjö IBK i sin första SM-final. Av erfarenhet är det alltid de nya finallagen som kommer med den största hypen bland supportrarna till finalarenan. IKSU och Falun är undantag som säger att du behöver spela en SM-final eller två innan det första SM-guldet är en verklighet. Frågan är om Växjö blir ännu ett undantag från den regeln?


Krönikör: Magnus Fredriksson. Grundare av Innebandymagazinet har i närmare 30 år följt innebandy på första parkett som spelare, domare, ledare, kanslist, styrelsemedlem samt inte minst journalist över hela Sverige och internationellt.