“Man har kanske inte den drivkraften man behöver“

Storvretas ärlighet kan vara grunden till att klubben har utmaningar på övergångsmarknaden.

Storvreta har fått många nej under försäsongen från spelare de har jagat. Den tidigare trotjänaren på backplats, Staffan Jacobson, tror att klubbens långsiktiga tänkande är grunden till att så många väljer bort de regerande mästarna.
– Jag tror att det är på grund av ärligheten, att man inte lovar någonting till nya spelare. Det är så vi har blivit fostrade, hur man ska vara i ett lag och agera. I Storvreta måste man ta steg för steg, man blir inte lovad en plats i förstalinan direkt. Visst kan man ha en trupp på 30 spelare där alla har blivit lovad en plats när man kör på två femmor. I Storvreta ser man långsiktigt på det och lovar inte guld och gröna skogar på en gång, säger Staffan Jacobson till Innebandymagazinet.


I Storvreta får man ingenting gratis om man ska tro Jacobson.
– Folk är lite naiva och ska in direkt på tio gubbar och inte alla spelare tacklar att vara nummer tolv, tretton eller femton. Det är bara att se på Albin Sjögren som har slitit på ganska hårt, nu levererar han när han har förtjänat en plats, men det är något han har jobbat för under flera år här.


Det gror i Uppland igen på ungdomssidan men avsaknaden av ett lag i allsvenskan är stort.
– Nu har det tagit lite fart igen på juniorsidan. Nackdelen vi har i Uppsala är att vi inte har lag i allsvenskan. Då saknar vi ett mellanting, där vi får slussat spelare och utvecklat de lite snabbare. Steget från division 1 till SSL kan vara långt.


Jacobson är också lite besviken på de yngre spelarnas brist på ambitioner.
– Jag tycker själv det är oförståeligt att folk som spelar i divison 1 och allsvenskan inte vill spela för en klubb som Storvreta. Man har kanske inte den drivkraften man behöver för att vara med och vinna. Det är ju en slags trigger som gör att man hela tiden vill utvecklas och bli en bättre innebandyspelare. Det verkar som de som blivit förfrågade har tackat nej och inte har de ambitionerna. Kanske det är någon slags rädsla för att inte få spela så mycket.