Vaara: "SSL har grävt sin egen grav"

I dagens Aftonbladet publicerades en intervju med Jan-Erik Vaara där man frågade vad förbundskaptenen trodde om årets SSL, om det skulle bli mer underhållande och om han hade ändrat inställning sedan fjolårets uttalande. Och Vaara tycks vara mer positivt inställd till årets säsong. Men här kan ni läsa allt om hur det lät för ett drygt år sedan.

Världens bästa innebandyliga eller en trött skådeplats där underhållningsvärdet som inte existerar? Åsikterna om SSL går isär och vi åkte hem till den svenske förbundskaptenen Jan-Erik Vaara i Molkom för att höra hans synpunkt.

"Har du mycket plats i magasinet?"
SMS:et kommer lika oväntat som plötsligt. Avsändare är Jan-Erik Vaara och Innebandymagazinet susar fram på E18 genom ett soldränkt Karlstad när det vibrerar i fickan. Undertecknad hinner knappt läsa klart meddelandet innan det piper till igen:
"Hoppas det, för jag har mycket att säga…"
Det finns ju sämre SMS att få av ett intervjuobjekt en knapp halvtimma innan träffen ska äga rum. Ska han säga upp sig? Har han tackat ja till ett klubblagserbjudande? Ja, tankarna leker flipperkula i huvudet de evighetslånga tre milen genom de Värmländska urskogarna innan skylten Molkom plötsligt uppenbarar sig i horisonten. Det är här i den ursvenska idyllen som resultatet av en gränslös kärlek mellan en svensk Haparanda-man och en finsk Torne-kvinna har slagit rot sedan 2002 efter en livsresa som innehållit stopp i Tornedalen, Mariestad, Karlstad och en kort sejour i Helsingfors. Och att han är taggad till tänderna inför vår ankomst råder ingen tvekan om. Trots att termometern bara visar någon ynka plusgrad står han i snygg uppknäppt G-Star RAW-jacka med tillhörande jeans och väntar på oss redan på uppfarten.

Omgivningen är fantastisk och motivet för osökt tankarna till Astrid Lindgrens "Barnen i Bullerbyn". Det gamla hembygdsförenings-området har anor långt tillbaka i tiden och huset där den svenska förbundskaptenen bor är från 1700-talet.
– Det finns faktiskt en myt om att en av våra kungar på 1700-talet har bott i ett av rummen, det vi kallar för Konungarummet. Han stannade i vårt hus eftersom han inte ville beblanda sig med proletariatet i gästgiveriet, säger Jan-Erik Vaara med ett garv samtidigt som han hälsar på oss med ett bestämt handslag.

Efter en rundtur i huset som har renoverats flera gånger om under årens lopp, flera gånger av den händige Vaara själv, slår vi oss ner vid köksbordet för att snacka om statusen på SSL, VM och vem den norrländska 44-åringen faktiskt är. Och det är inte vilket bord som helst vi slår oss ned vid, utan det är arbetsplatsen där förbundskaptenen sitter och skissar på planerna som ska förhindra Finland från att ta sitt tredje raka VM-guld. Därför kommer Vaaras nästa kommentar som en blixt från klar himmel.
– Svensk innebandy skulle må bra av att plocka in fler finska tränare. Det krävs att vi får in folk som har modet och viljan att ändra på den destruktiva och defensiva innebandyn som SSL står för idag. Det finns tendenser och friskhet hos några föreningar, men de är inte tillräckligt starka för att det ska vara en trend som andra klubbar ska ta efter.

Det lyser i de blågröna ögonen. Glöden som undertecknad bara sett på håll under matchsituationer när det hettat till håller mig nu i järngrepp som jag varken vill, kan eller känner för att ta mig ur.
– De övriga länderna tittar numera på Finland när de söker inspiration, Finlands taktiska bitar och hur finska tränare arbetar. I fjärde hand kanske de tittar på Sveriges försvarsspel. Det kryllar av konkreta bevis på att det jag säger stämmer. Schweiz anställde Petteri Nykky som förbundskapten och han har två landsmän i sin stab. Wiler-Ersigen, Alligator Malans och några andra schweiziska lag har satsat på finska tränare. Det är ingen slump.

Vaara lutar sig tillbaka, drar handen genom sitt krusiga hårsvall och greppar om den rykande kaffekoppen. Följdfrågan är lika given som svaret är utförligt. När skedde trendbrottet? När gick Sverige från att vara den världsledande innebandynationen som alla såg upp till, till att vara den givna tvåan i ledet?
– Det var oerhört negativt och tragiskt för svensk innebandy att Fornudden blev framgångsrika med sitt defensiva spel. Efter deras framgångar på 90-talet har det på något sätt blivit coolt att spela statisk och försvarsinriktad innebandy. När det gäller det offensiva spelet har SSL inte utvecklats ett skit under hela 2000-talet. Däremot är vi fortfarande bra på att försvara oss.

– Finland insåg under 80- och 90-talet att det inte gick att enbart försvara sig mot Sverige om man ville vinna matcherna. De började istället fokusera på bollinnehav, kombinationer och intensitet. Det är genom det snabba spelet som de har brutit av ryggraden på svensk innebandy. Deras optimistiska sätt att hantera sin underlägsenhet har gjort att Sverige idag är tvåa.
Ord och inga visor från mannen som tagit på sig det ärofyllda uppdraget att se till att Finland inte tar sitt tredje raka VM-guld i Schweiz. När Vaara snackar så gör han det utan att linda in sina formuleringar i några stötdämpande bomullsförpackningar. Det är rakt och öppenhjärtigt, provocerande och rappt, taget direkt från hjärtat och så långt ifrån alla mediaträningskurser man kan komma.
– Det tragiska är att vi under hela 2000-talet, speciellt den senare halvan, har suttit bekvämt i våra soffor hemma i vardagsrummet och tyckt att SSL är världens överlägset bästa liga och spelarna superstjärnor bara för att det blivit fler TV-sändningar och budgeterna har ökat. Vi har tyckt att vi har uppnått någon form av fullkomlighet utan att ta minsta notis av övriga världen som gått framåt i en imponerande takt. Enligt mig har SSL varit rena kyrkogården under hösten. Som det är nu har SSL grävt sin egen grav och ligger redan i jorden. När jag varit på matcherna undrar jag hur folk kan betala för att gå på matcherna överhuvudtaget med tanke på det skrala underhållningsvärdet. I alla fall är jag mycket tveksam till att göra det…

– Sedan undrar jag faktiskt varför det finns spelare som vill spela den här gå-innebandyn där backarna står still och håller i bollen utan att det händer ett skit. Det förvånar mig att spelare åker 50-70 mil för att ställa sig på hälarna och bara stå och titta på varandra i två perioder innan någon i tredje perioden tar tag i bollen och försöker göra två, tre ryck för att försöka vända ett tvåmålsunderläge. Det övergår mitt förstånd.

Nöden har ingen lag och Pinocchio – han kallades så av någon av polarna förr i tiden eftersom han hade smala ben och smala armar – ursäktar sig innan han lämnar köksbordet för någon minut. Men tro inte att det är slut på ammunition i svenskfinnens bössa bara för det. Nej nej, magasinet är inte ens halvtomt visar det sig när han återvänder till bordet…
– Jag hoppas att klubbar, sportchefer, tränare en vacker dag inser att den här katt- och råtta leken som vi presenterar för publiken och media kommer att slå tillbaka mot vår idrott i form av mindre publik, mindre media utrymme och mindre intresse från samhället i stort. Och jag hoppas innerligt att de inser det innan det är för sent. SSL-graven har vi tränare och klubbledningar stått och skyfflat ur under hela 2000-talet. Vi har grävt djupare och djupare för var år som har gått och det är något som jag vägrar att delta i. Jag vill inte vara med på den resan, jag tänker inte ta skyffeln och bidra utan vill istället vara med och skapa en förändring.
– Superligan håller på att bli sämre än Elitserie-hockeyn som tappat enormt mycket det senaste året. Det har inte med TV-sändningarna att göra eller bristande marknadsföring, det beror enbart på att produkten som levereras är för dålig till ett för alldeles högt pris. Och dit är innebandyn på väg.,. En gång i tiden valde jag innebandyn före hockeyn för att den var rolig, intensiv, det hände saker hela tiden och lagen kryllade av sköna karaktärer. Det håller man nu på att förstöra.

I sina glada ungdomsår var Jan-Erik Vaara själv en lovande hockeyspelare i talangfulla Mariestad BOIS. Att han aldrig riktigt föll för spelet med gummitrissan motiverar han med att det var alldeles för mycket "vunnen tekning, bågning, missad passning, icingpuck och sen var det bara att åka och byta igen". Därför blev han glatt överraskad när han 1981 på skolgården kom i kontakt med innebandyn för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Allt var fantastiskt roligt. Man hade mycket boll, kul samspel med sina lagkamrater, kunde göra sköna finter och det var målchanser hela tiden. Jag tvekade inte en sekund när jag valde att lägga av med hockeyn och satsa helhjärtat på innebandyn, även om min gamla juniortränare i BOIS ringde mig och sa att han tyckte det var en dålig idé av mig att sluta med hockeyn.

Två år senare började han spela i nystartade IBK Lockerudsgården, tillsammans med polarna Esa Karjalainen och Keijo Pollari. Tre SM-guld blev det totalt med IBK Lockerud innan flyttlasset 1992 gick till Karlstad, där det först var tänkt att han skulle lägga klubban på hyllan och fokusera på studierna. Men en kontaktannons i lokaltidningen förändrade allt.
– Jag skrev hövligt att jag var en skötsam 24-årig kille som sökte studentlya. Dessutom hade jag med namn och telefonnummer. Det dröjde inte lång tid innan en ledare från Hammarö IBK ringde och erbjöd mig ett hyreskontrakt på en studentlya, en 1:a på 18 kvm och en herrcykel om jag valde att spela för dem ett år. Det var en grymt bra deal tyckte jag.

Två säsonger följdes upp av sex år i NB87 innan en tre månader lång berg- och dalbanatur i IFK Helsingfors väntade. Där fick han bland annat spela med en 17-årig Juha Kivilehto, men även Janne Tähkä och Mikael Järvi. Men Vaara hade svårt att hitta formen från fornstora dagar och efter tre månader ville klubben bryta kontraktet.
– Jag hade ett väldigt bra avtal och de var inte nöjda med vad jag presterade på planen. Samtidigt lurade klubben mig på pengar och betalade inte ut lönerna i tid. Dessutom hade de mage att kräva pengar för mig när SSV ville att jag skulle spela för dem istället, så det fanns inget alternativ för mig än att flytta hem igen.

Tillbaka i Karlstad satsade Janne på en domarkarriär istället med motiveringen "det kan inte vara så jädra svårt att vara domare". Året med pipan i munnen i division tre gav honom ett helt nytt perspektiv på sporten han älskade.
– Att domarna får så otroligt mycket skit kom som en total överraskning för mig. All heder åt dem som orkar stå ut med det.

Anledningen att det bara blev ett år stavas Kjell ”Tjålan” Johansson – Karlstad IBF:s lagledare för damlaget. Han erbjöd Vaara, som var en trogen åskådare på lagets matcher, den vakanta platsen som tränare för damlaget. Två raka andraplatser i grundserien – än idag lagets bästa resultat någonsin – följdes av tidig sorti i slutspelet. Men framfarten gick inte förbundet obemärkt förbi, som såg Jan-Erik Vaara som det klockrena valet när Kristina Landgren valde att kliva åt sidan. Och han behövde inte tio sekunder på sig för att tacka ja till det erbjudandet.
– Jag såg en enorm utvecklingspotential i laget. Sverige skulle bli världsledande inom daminnebandyn, inte vara tvåa, trea som vi var när jag tog över. Därför kan jag vara helt uppriktig nu när jag säger att jag är otroligt stolt över vad vi lyckades åstadkomma med landslaget under mina år som förbundskapten. Numera är vi ohotad etta i världen och de andra lagen pratar inte ens längre om hur de ska besegra Sverige, utan fokuserar istället på hur de ska kunna besegra varandra. Det går att dra en parallell till vilken känsla jag hade i kroppen när jag i mars fick förfrågan att ta över herrlandslaget. Utmaningen vi har framför oss påminner till mångt och mycket om den som damlandslaget ställdes inför 2005.

Vi reser oss upp från köksbordet och går utanför husets fyra väggar för att insupa solens bräckliga strålar. Med den senaste timmans diskussion i färskt minne är det ett måste att fråga vad Jan-Erik Vaara – som är den yngsta spelaren som någonsin har spelat i A-landslaget – har för medicin för att få den svenska innebandyn på fötter igen, så vi kan ta tillbaka herraväldet i världsinnebandyn.
– Det går att få resultat genom ett otraditionellt tänkande även i Sverige, det gäller bara att ledningarna för de olika lagen ges tid att arbeta med innebandyn. Heltidsavlönade tränare i SSL borde vara ett krav och den assisterande måste vara minst halvtidsanställd. De måste få utrymmet som krävs för att kunna komma med och ta vara på kreativa lösningar för sitt lag, först då kan det ske en utveckling. Jag kan inte i min vildaste fantasi se att klubbledningar som omsätter mellan 10 och 20 miljoner kronor per år vill ha en produkt som inte är intressantare.

Vi stannar till utanför ladugården som ligger på ett dragskotts avstånd från Vaaras trygga hem. Han blickar upp mot det rejäla gödselberget och det börjar rycka i mungipan.
– Synsättet på hur innebandy ska spelas som finns i klubbarna skiljer sig mycket med hur jag, Ulf och Robert vill att landslaget ska spela. Spelarna är inne i en helt annan värld, vilket gör att det kan bli en chock för vissa när de kommer till våra samlingar. Plötsligt måste de springa mycket, röra sig på planen på otraditionellt sätt och spela med energi och intensitet. Många tycker det är superjobbigt att ställa om och självklart lyckas inte alla med det. Det är en naturlig del i verksamheten. Så länge klubbarna har sitt defensiva och destruktiva synsätt på hur innebandy ska spelas kommer svensk landslagsinnebandy ha jättesvårt att vinna ett VM-guld. Grunden till Finlands framgångar har varit främst SSV:s utveckling av innebandyn där de fokuserar på fart, finess och intensitet. Det är något som de andra lagen har tagit efter. Finnar småler åt spelet i SSL, det finns spelare som sagt att det måste vara svårt att spela med plankor under fötterna. Det är humor. Man kan inte bygga SSL genom att dra folk till arenorna, visa dem produkten och sedan ge dem uppiggande tabletter i periodpauserna så att de inte somnar och sen hoppas på att de kommer tillbaka nästa match. Det håller liksom inte.

Men det är inte bara klubbarna som får sig en släng av sleven. Även dagens elitspelare på herrsidan får sig en skrapa samtidigt som han börjar gräva med grepen i gödselstacken.
– En del är riktigt bortskämda och slipper nästan helt ta ansvar för sin egen utveckling. Det borde ligga på spelarnas ansvar, men i en del lägen slipper de exempelvis att göra tester om de inte känner för det. Och det förvånar mig en hel del med tanke på att spelarna är det största kapitalet som föreningarna har. Det är ytterst sällan som spelarna behöver ta ansvar för större frågor än bara innebandyn. I min värld handlar det om att man har bra sömnvanor, rätt kostvanor och sköter sin kropp på ett föredömligt sätt och planerar för en framtid parallellt. Det är en betydligt större bild än att bara skjuta några skott på en träning…

Träffen lider mot sitt slut och det börjar bli dags att tänka på refrängen. Men innan vi sätter oss i bilen för att rulla de 30 milen i rakt sydvästlig riktning har Jan-Erik Vaara en sylvass pil till att kasta i den lilla innebandy-kuvösen.
– Media, föreningar och publiken har efterlyst fler profiler inom innebandyn. Problemet är bara att det inte går att skapa profiler av tomma tunnor. Det går inte att bygga någonting på något som inte finns. Det måste vara lite innehåll i tunnan, annars blir det bara ett enda stort luftslott av alltihop. Profiler är de som tar ett stort ansvar, vänder matcher på egen hand och som kan stå för sina handlingar genom att berätta om dem. Fler sådana fanbärare efterlyser jag i den svenska herrinnebandyn idag. Trots det jag sagt innan så gillar jag verkligen att jag får vara med och påverka innebandyn åt en ny riktning tillsammans med spelare, föreningar och de positiva krafter som finns.
Jan-Erik Vaara har talat. Och sista ordet lär inte vara sagt i den här debatten...


Artikeln i sin helhet publicerades och gick att läsa i Innebandymagazinet utgåva 111 som utkom i november 2012